Min dotter har alltid varit känslig. Även när hon var liten så var hon extremt hungrig efter närhet, hon blev även ledsen över höga ljud och snabba rörelser. Nu menar jag inte överkänslig men om någon skrek eller höjde rösten argt blev hon ledsen och började gråta. Samma var det med om ex. min bror ville leka helikopter och hissade henne upp i luften för att leka med henne blev hon helt förstörd. Kathleen har alltid varit en försiktig och känslig liten flicka. På senare tid på förskolan har hon tuffat till sig det senaste halvåret.
Det som var tråkigt och rent utsagt störande var när hon var mindre och människor påpekade hur känslig hon var och påstod att jag som mamma skämde/klemade bort henne. Förklaringen i deras ögon var att jag/vi var ju ensamma (ensamstående samt Kathleen enda barnet) och på det sättet skämt bort henne. Jag tycker/tyckt att det är ganska uppenbart att alla barn är olika, det är väl vi vuxna också? Men att man ska behöva påpeka detta för vuxna och då tillägga att vissa av dessa människor även har egna barn.
Det finns en norm som folk fått för sig att ett "duktigt" barn gråter inte, behöver inte tröstas, kan vänta på att bli tröstad, äter allt och mycket samt tycker det är HELT okej att lämnas bort till andra utan och reagera.
Jag har känt tvärtom, jag tröstar mitt barn när hon är ledsen. Sen har jag inte sprungit som en skenande flock varje gång hon ramlat, dock så var det så i början för min dotters gråtvolym var inte från denna värld så det lät som hon höll på att avlida varje gång. Men med tiden kan man ju "avläsa" barnens gråt, om det är att dom är upprörda över något litet som ramlat och stött i huvudet ex. när dom började lära sig sitta, stå och gå. Eller när hon ramlade och slog i munnen ordentligt.
Dom enda gångerna jag ångrat mig över hur jag reagerat är runt andra människor som tror sig veta det bästa för ALLA världens barn och speciellt MITT barn som JAG känner bäst. Ja hur gör man när man får barn för första gången, allt är nytt samt så är man ensamstående?!
Sen reflekterade jag över i julas att många runt om mig pratade om just tomten, "undra hur hen reagerar på tomten" . Jag hade redan då bestämt mig att näääeee OM Kathleen inte vill sitta i tomtens knä så vill hon inte. För många föräldrar uttryckte "hen var så duktig, tomten fick en kram och hen satt i tomtens knä och började inte gråta".
Vaddå är det normalt? Vi säger "Å vad du är duktig" när vi lär våra barn att gå fram till en främmande man som kommer en gång om året, ska sitta i hans knä, krama och sitta stilla i flera minuter helst jätte glad så vi vuxna får ta kort.
Allvarligt?!? Dessa normer har vi. Barnen blir belönade för ett "felfritt" beteende, dock tycker jag det är ganska stört.
Som sagt jag hade bestämt långt innan att inte lägga så stor vikt i att Kathleen skulle klara alla dessa saker ett duktigt barn förväntas att bara göra. Jag tycker att det bästa är om hon är trygg i det hon gör, samt att hon gör det HON känner för och känner sig trygg i. Jag frågade givetvis om hon ville men när hon sa nej flera gånger så var det nej och jag sa sedan du behöver inte om du inte vill.
Jag tycker min dotter reagerar på ett sunt sätt och tycker absolut inte hon är bortklemad för att hon exempelvis inte vill krama en maskerad gubbe som hon träffar en gång om året i utbyte av presenter. Eller blir ledsen när jag lämnar bort henne vare sig det är till människor hon känner eller dagis (läs förskolan). Sen som sagt bör vi ta i akt att alla barn är olika och min dotter är absolut inte sämre på något sätt bara för att hon är försiktig.
Hittade en jätte fin blogg som beskriver precis det jag känner samt har belägg för en helt del saker som många därute borde läsa, tog med en del av texten från bloggen här nedan.
"Vi tror att vi gör våra barn trygga när vi tränar dem till
självständighet, men i själva verket kan utgången bli precis tvärt om!
Vi måste bli bättre på att uppskatta blyga barn. Barn som är försiktiga.
Barn som gråter när de blir lämnade på förskolan. Barn som vill ha
sällskap när de ska somna. För det är inget fel på dem. De är inga
otrygga barn. De är precis så som barn ska få vara – beroende av oss,
och i nära relation med oss.
Självständiga, det blir de tidsnog ändå.
Bara vi låter dem pröva sina vingar!"
