En märklig upplevelse....indeed

Det var fredag förmiddag, jag slutade jobbet tidigare runt 12. Jag försökte att få allt att lösa sig med att lämna in filmer vi hyrt en vecka tidigare som jag helt totalt glömt bort. Bokat tid för att fixa naglarna vid halv 1, klockan var 12:19 när jag kollade på klockan. Jag kommer aldrig hinna, jag är vid Linnéplatsen, måste hoppa av för att lämna filmerna och sedan på nästa spårvagn. Pricka nästa spårvagn precis för att vara vid Vasaplatsen och irra runt med min lilla karta jag skrivit ut på hitta.se. Klockan är 12:30 och jag är snart framme, när jag kommer fram är klockan 12:38 och jag skäms lite för att jag inte höll tiden. Jag vet att frisörer, nagelvårdare mm ställer in tiden man bokat om man är försenad. Men som tur var hade det blivit en förskjutning i hennes schema och det resultera i att jag fick vänta, som inte gjorde det minsta för då hann jag hämta andan medans jag bläddrade i en skvaller tidning.
Jag var lite nervös om jag ska vara ärlig, jag har förlängt naglarna förr och det värsta som finns är när det blir så där jobbigt tyst, du ska endå sitta där i 2 timmar. Sen har jag varit med om en nagelvårdare som ryckte och slet i mina fingrar och sa hela tiden till mig att slappna av i armen och fingrarna och spänna handen?! Ehh hur gör man det? Så det blev dom längsta 2 timmarna i mitt liv, dum som jag är så boka jag nästa tid till samma person. Med hopp om att hon varit på dåligt humör. Nog om detta.....

Där satt jag i stolen, la fram händerna. Och väntade på att hon skulle öppna med några vänliga frågor som vi kunde prata väder och vind dom närmaste timmarna.
Hon fråga vart jag jobbade, vi pratade lite om det i ca. 10 min.
Sen fråga hon vad jag skulle gör till helgen, jag tvekade. Jag känner inte denna människa, ska jag säga att jag ska ha en lugn helg och låtsas som det regnar som vilken annan människa skulle gjort. Men det var något inom mig som sa.....jag ska väl egentligen ut min kille fyller år men jag vet inte stammade jag fram. Hon lyfte på huvudet och fråga varför och jag berättade. Inte allt, det hade jag inte hunnit med endå men i stora drag väldigt komprimerat.
Sen var det som hon såg rätt in i mina ögon och läste upp allt inom mig. Hur jag kände, hur saker och ting verkade, vad hon trodde var bäst. Hon andvände precis dom orden jag andvänt när jag berättat i min tur till mina vänner.
Vid ett tillfälle sa hon att hon rös till och jag såg gåshuden på hennes arm.
Och när hon berättade för mig, berättelsen om MITT liv så förstod jag.
Det konstiga va att hon sa egentligen det som alla andra sagt men med andra ord, med mina ord.
Jag bara satt där och lyssnade....
Hon sa vad jag var tvungen att göra och vad jag kunde förvänta mig, hon sa också att det är värt att vänta på men det kommer komma många dagar och nätter du kommer bli ledsen och sårad. Men visa det inte, inte för att hålla allt inombords men lita på mig det är till din fördel.
Se om dig själv just nu, hitta tillbaka till dig.

Detta kanske låter väldigt "Carola" men det kändes annorlunda, som en blandning av en aha upplevelse och en känsla som kändes varm och trygg inombords.
Det som har sagts mellan oss senare är det ingen idé att jag berättar, för det tror man inte på om man inte sitter på exakt den platsen, den dagen och är i min sits.
Och många tror säkert att det bara är skitsnack men det spelar ingen roll.
Jag tror, det är det som har betydelse, sen om det är skrönor så hjälpte hon mig med min inre stress och det var otroligt värdefullt.

Jag betalade och gick därifrån med ett leende, tackade för ALLT. För i mina ögon var det inte bara naglarna hon hjälpte mig med. Hon fick mig att förstå och visade mig också vilken väg jag hade möjlighet att ta. Något jag frågat mig själv i två veckors tid nu.
Jag skall tillbaka för att fylla på naglarna om 3-4 veckor, tror ni jag är nyfiken?!


Även om jag är säkert på att detta inte händer alla som går dit för att "fixa" sina naglar så kan jag definitivt rekommendera Jennie H´s nagelstudio på Chalmersgatan.
Hon är otroligt skicklig och du behöver inte vara nervös att det blir stelt och tyst.
Även om du inte är ute efter ett samtal som jag hade kan jag garantera er att ni inte blir besvikna!

Tuggad, svald, idisslad och svald igen

Precis så som rubriken känner jag mig. Som mitt liv försvann lika lätt som när man spolar.

Jag vet att det låter deppigt värre men jag vet också att tiden läker alla sår.
Allt hände den Fredag den 13:e Mars, allt gick så fort. En kaotisk dag för mig från morgon till kväll. Tjaffs på jobbet, tjaffs med sambon, mer tjaffs med sambon. Sen flyttade han....
Jag stod och stirra på dörren i flera minuter, kanske för att jag hoppades på att han skulle komma tillbaka vilken sekund som helst. Eller att jag försökte inbilla mig om att allt var en dröm.
Men dagarna gick och den var ingen som kom.
Dagarna segalade förbi lååångsamt och det gick upp och ned mellan oss. Från slut till inte, till flytta isär till bo ihop igen till slutligen flytta isär men vara ihop.
Jag tror varför det är så svårt att acceptera detta för mig är att det är ett konstigt steg att ta, för att rädda förhållandet. Det går liksom inte hip i mitt huvud, 1+1 blir inte längre 2.

Mitt liv känns som Hangover på liseberg som inte stannar och jag HATADE hangover! Åkte den 1gg och aldrig mer och jag blev överlycklig när det var över.

Vi får se hur det går, fortsättning följer........

Okej nu är jag mer normal igen!

Jag har ju låtit detta sjunka in om allt med barn osv. och blivit mycket lugnare.


Hade en sådan sjuk dröm i förra vecka och efter det så var 90% av all oro borta, konstigt hur våra drömmar kan påverka oss så.

Jag luncha med min syster i Fredags hann ju inte prata så överdrivet mycket på 30 min, för att man vill ju gärna tugga och äta. Men vi båda var överens om att vi skulle försöka träffas lite mera.

Så det ordnar sig men jag är sådan som person, allt känns så mycket och det är intensivt och sen när jag fått lite distans så är det inte så farligt endå. Jag är nog lite knäpp endå :)

Eller så gör ja som jag alltid gör, skyller på P-pillrerna. Små ondskefulla hormon-bomber så får mig att flippa för nästan ingenting. Min sambo kan råka andas ut genom näsan istället för munnen och just i DEN sekunden så passar inte det mig. Å då kan jag bli helt galen så jag kan slita av mig håret, tur för han att jag inte är så varje dag.

Vad trevlig jag får mig själv att framstå hör jag :)

Men det är när alla hormoner i kroppen krockar en gång i månaden så där.
Helgen var lugn men alldeles för kort. Nu på måndag morgon känns det tungt, som en evighet till jag kan få sova ut igen. Men det var en bra helg, fick många mysiga stunder med min kärlek.

Fredags kvällen fick jag för mig själv, lite me-time då jag satt i min röda badrock och kollade på The Hills. Fick ett sms på kvällskvisten om jag var sugen att följa med på promenad på morgonen. Och det erbjudandet tackade jag inte nej till, det gör som påmind även idag. Gud vad otränad jag är, det var länge sedan jag fick sådan träningsvärk av att ta en promenad och göra några armhävningar och sit-ups.

Lördagen bowlade jag, min älskling, Dagny och hennes kille. Jag var så överlycklig att jag inte var sämst. Detta var mitt mål att inte vara sämst, så det var nog ingen som fatta varför jag var så glad för att komma 3:a först omgången och 2:a andra omgången. Men det kändes som första pris ska jag säga.
På väg hem så tog vi svängen förbi kvillebiljard där jag återigen gick segrande ifrån. Detta var min kväll, kan nog vara därför mitt hjärta var lite tyst. Han skyllde ju givetvis på att han var trött :)
Men killar har aldrig varit speciellt bra på att förlora, inte mot en tjej, inte mot sin flickvän.

Söndagen åkte vi och provkörde bilar, ja ni hörde rätt :)
Jag tyckte det var rätt så skojsig idé då jag ALDRIG varit och provkört en bil förut bara för att liksom. Men nu är ju min älskling så intresserad av bilar så jag följde gladeligen med, vi avrunda men en lägenhetsvisning som var bajs! Vi gick in knödde med alla andra som var där, tog inte ens emot broschyren och gick utan att säga något. Hemma blev det en egen variant på korvstroganoff och lite TV Sen fick mitt hjärta ett litet ryck så vi åkte och kolla på bio.



Kan det bli så mycket bättre än så här? Nä jag tror inte det, eller jo jag skulle ju kunna komma ihåg min mormor födelsedag nästa gång. Jag vet jag skäms, ringde inte förrens seeeent på kvällen =/

Konstig känsla

Jag ringde min syster idag för att prata om min mammas 45 års present.
Då vi inte hörts av sen julas, vi glider sakta från varandra.
Sen skickar hon ett mess och frågar om vi ska fika och jag tänker låt gå va fan hon försöker i alla fall. Jag beger mig ned till stan från jobbet i myspys kläder. Vi sitter och pratar och det är konstigt för hur besviken, arg och ledsen jag än kan vara på henne så känns det som vi träffades och prata igår även om det snart var ett halvår sen.
Hon följer mig till bilen och gör som hon brukar göra, slänger ur sig något för hon inte vågar stå för saker hon tycker och tänker.

Så jag står där på trottoaren och hon slänger ur sig, -Ja jag är med barn.
Jag visste inte hur jag skulle reagera, så jag utbrast jaha okej. Vad ska du göra?
Ska du behålla det?
Ja, ja det ska vi jag är i v13.

Tiden gick ovanligt långsamt. Jag vet inte hur länge jag stod helt tyst och stilla.
Men jag krama om henne och sa grattis. Sen satte jag mig i bilen och glad att folk flyttade på sig i trafiken,
för jag var nära och köra in i 5 st bilar innan jag nådde älvsborgsbron.
Jag kände lite panik, jag ville ur bilen och hem.
Berätta för min sambo men det var ju lite fel person att prata med insåg jag ju snart, då han inte vill ha barn på 6 år och vill ängna all sin tid till tv-spel och hänga med sin vänner.
Jag messa mina vänner och försökte nå ut till någon som känner mig för att få svar på varför jag kände som jag gör. Bara en bekräftelse på att jag inte är knäpp.
Jag messa men en vän som skrev precis det jag kände.
Jag ville inte att min 4 år yngre syster skulle skaffa barn före mig. Jag vill att hon växer upp.
Blandade känslor med att hon gör ett misstag med en kille jag tror är helt fel.
Men mest av allt jag är avundsjuk, ja är så avundsjuk att det gör ont. Jag är inte alls glad att uttala ordet moster.
jag står och steker köttbullar och känner mig yr och jag hör inte knappt vad min sambo säger.

Jag är den sämsta människan i världen, vad ska jag säga.
Förlåt men jag är inte glad alls för din skull!