Tatuering

Sakta sakta sjunker det in, det har gått snart 3 veckor sen. Nu vaknar jag ensam, går till jobbet, kommer hem och det är tyst, för att slutligen gå och lägga mig ensam. Ensam i den sängen som vi bytte för att få bättre plats för vi var två, vi sålde min och bestämde för att ha kvar hans säng.
Nu är det bara jag som ligger i den och känner inget större skillnad om den är 1,20 eller 1,10.
Människan är en vanedjur, efter ett tag så lär vi oss att anpassar oss. Och det är de jag gör, det gör inte lika ont längre. Jag kände av det lite igår, han skrev ett mess om att han var tvungen att leta efter ett papper och skulle hem till "oss". När han skrev det ordet tog mitt hjärta ett skutt men jag vet att ordet inte hade någon betydelse. Jag skrev tillbaka och sa att jag blev glad när han skrev oss.
Men det är fortfarande oss svarade han, jag har inte flyttat.....än.
Delvis, han har sin adress och namn på postlådan, sina möbler kvar hos mig för att han inte har fått flytta in i sin lägenhet. Men det är inte oss längre!
Jag svarade inte på det meddelandet.
Vi träffades, åt tillsammans, kolla på TV, sen åkte han.
Som tusen gånger innan så stod jag och bara kolla på dörren, jag hörde trappsteg som försvann längre och längre ned i trapphuset. Tills dörren slog igen, denna gången stod jag inte lika länge och vänta på att han skulle vända tillbaka. Jag satte handen mot dörren och vanligtvis skulle jag börjat gråta. Men det kom inga tårar, det var som allt jag kände fanns fortfarande där precis som för 2 veckor sen när jag inte gjorde något annat än grät.
Men det var som alla känslor domnat bort, som när du gör en tatuering.

Sakta förstod jag vilket håll det bar åt och jag försökte inte göra motstånd. Jag bad honom inte stanna, skicka inget god natt sms. Jag borstade tänderna och gick och la mig för att sova....ensam i hans säng. Är det för att vi vänjer oss eller att våra känslor reagerar som våran hud, dom/den domnar bort.
För två veckor sen hade jag reagerat annorlunda när jag tänkte så här men det är som någon klipp av den tråden som gick från mina känslor till huvudet.

Det kommer aldrig bli detsamma mellan oss, det ligger där även om båda ler och han försöker intala mig att allt kommer blir bra, att allt kommer blir bättre. Jag kan inte tro på honom för jag ser att han inte vet, jag ser att han inte tror på det han säger. Men det sista som överger oss är hoppet!