One life one chance

Helgen har bara flugit förbi, jag har nog dock inte vuxit så här mycket som person på en fjutig helg. Jag har träffa en person som kommer spela stor vikt i mitt liv samt har han lärt mig mycket om liv och hur man kan se på saker och ting. Det var som om en kallkår gick igenom min kropp och jag äntligen fatta vad orden hade för betydelse. Kanske är man inte mottaglig just då när man hör det dom första gångerna, det vet jag faktiskt inte. Men jag tror att man träffar människor för att det är meningen, det är meningen att du ska lära dig något eller att personen ska visa dig en möjlig väg att gå. Så själsligt var detta en helt otrolig helg måste jag säga.

Så trött i huvudet jag var på lördagskväll, mycket tankar som surrade. Jag sov väldigt tungt den natten och kände mig små seg hela söndagen. Men jag såg fram emot klädbytardagen som ägde rum hemma hos Cicci, vi slog nästan rekord i hur många som kunde deltaga men till slut blev vi bara 16 st tjejer. Vi delade upp kläderna i högar byxor för sig, klänningar/kjolar för sig osv. Och så började vi prova kläder, detta var en av dom bättre gångerna för mig hittade en klänning, kofta, jeans kjol, ett linne. Brukar ta en eller två saker men detta var mitt personbästa. Väldigt nöjd är jag med klänningen, tog på mig den idag till jobbet faktiskt.

Klädbytardag fungerar så här, först måste man ha ett ställe att vara på hos Cicci tex. En av reglerna är att du måste ha med dig minst ett plagg för att kunna vara med, det spelar ingen roll hur stort eller litet. När man hittar något så provar man det ställer sig framför spegeln och ropar ETT SVART LINNE någon som vill är intresserad av att prova? Om det blir ett nej så får man plagget men om någon säger ja jag vill också prova går plagget till den som passar bäst i det. Sen kan man ju kolla vem som har flest saker men det brukar aldrig vara ett problem. Överblivna kläder ger vi till Emmaus så i slutändan är det till en god gärning. Du får rensa garderoben, testa nya plagg som du vanligtvis kanske inte köper och det är gratis, plus att du gör en god gärning. Efteråt blir det fika och skitsnack. Sen samlas vi i vardagsrummet och var och en visar vilka fynd man hittat, sen kan den som hade med sig det berätta historien bakom plagget, vart man köpte det, om det var i ett annat land och det som varit väldigt viktigt det två senaste gångerna har varit om man hånglat i det ;) I alla fall så det kul att se sina gamla kläder som man kanske aldrig andvände för att dom aldrig satt riktigt bra komma till användning.

Nu var det ett tag sedan

Det har hunnit att bli en ny månad, min syster har fyllt år, valborg har varit. Som sagt det var ett tag sedan nu. Det värsta är väl att jag inte gjort så mycket :) Jo jag har varit i västerås några dagar över valborg. Skönt att bara få ta det lungt tjöta men sin bästa vän om allt och inget. Och passa hennes UR CHARMIGA dotter på snart 1,5 år som lyckades stoppa allt hon fick tag på i munnen. Pinnar, grus, stenar, papper, min borste ALLT. När jag åkte hem på söndagen där var jag rätt mör, det tar en del på krafterna att hela tiden vara standby och passa någon. Sen tycker jag inte barn gör så mycket mer än äter och det var hon ett riktigt prakt exempel på!

Det kändes ändå tomt när man kom hem till sin lägenhet :) Saknar dom så mycket att man nästan ångrar att man åkte hem!
Men det bästa var på fredag kväll när vi satt på balkongen och dela på en flaska vin satt och pratade både minnen och framtid i flera timmar, underbart.
Det är bra livskvalité om något!

Lite lyx i vardagen

Jag strosade iväg igår och fick mig en massage, underbart! Jag somnade där jag låg och vaknade till när massören (Jonas) bad mig att vända på mig. Men det piiiinsammaste var att detta var ett spa,där folk badar, bastar mm. Så hon i kassan visar in mig och säger att jag kan byta till badkläder, sen visa hon mig omklädningsrummet. F** jag har ju inte med mig badkläder för jag skulle ju bara ha massage, så det blev lite genant väl inne hos massören med mini underkläder hahah :) Men gött var det!

Sen bar det av till en underbar kyrka i Majorna där jag åt lite inne träningen. Väldigt mysigt, hoppade runt lite där uppe på klipporna för att kolla på utsikten som sträckte sig ändå bort till mig på Hisingen :) Träningen gick bra, kan väl inte säga att jag tog ut mig till max men hon var så stressad tränaren så det blev inget bra :/
Men det fick jag ut senare när jag tog en lång promenad med min granne i ca 3 h, tiden bara flög iväg. Vi har alltid så mkt och prata om, ett underbart stöd desutom!

Att gå vidare

Det är ju det som händer förr eller senare, spelar ingen roll vem som gör det först men det kommer hända. Jag tycker det är super jobbigt att se sitt x gå vidare. Han kollar på bostadsrätt själv, som ni gjorde för bara några veckor sen. Han börjar hänga på fester mer och mer, sen är man så dum och frågar. Och han ljuger.... Sen tar han upp kontakten med gammla x. Allt rullar vidare, jobbigt när man inte kommit dit själv så man känner att det inte berör en. Men det gör det och det kommer göra ett tag.

Tar ett tag och vänja sig av att en av dom som stod nära inte finns där längre. Allt tar sin tid, kunde inte gått mer långsamt just nu. Ska stänga av datorn och inte sätta på den förrens efter semestern då kanske :)

Ska i alla fall ut, skaffa mig ett par nya jeans och träningskläder. Sen ska jag träna och ta en promenix med min granne. Livet går vidare.....framtiden är ett oskrivet blad!

Naiv som ett barn, barnslig!

Jag satt vid msn och skrev lite idag, då jag blev kallad naiv.

-Du är för naiv. Du vet när du vill ha barn, skaffa villa och äta middag med tända ljus på kvällarna. Livet är inte som en saga, du tror du lever i en dröm. Vakna upp ur din dröm.

Jag är naiv för att jag drömmer. Jag är naiv för att jag har drömmar om annat än bilar, fotboll och tv-spel? Googlade ordet naiv och det stod naiv som ett barn, barnslig. Jo dock jag är lite barnslig det kan jag inte säga något om. Men skulle jag vara naiv för att jag vill ha en framtid eller familj?

Jag om någon lever inte i en saga, jag om någon vet att inte livet blir som man tänkt sig. Jag vill inte ha någon sympati eller ens empati, jag ber inte ens någon lägga huvudet på sned och dra en suck!
Men jag har skilda föräldrar som har bråka hela ens uppväxt, en mamma som knappt hör av sig och när hon väl gör det så är det när hon har ont! Har haft ett rent helvete med killar som har sårat mig på ett eller annat sätt, tjejkompisar som har huggit mig i ryggen. Jag har fått kämpat för allt jag har och vart jag är helt själv. Och du kallar mig naiv för att jag vill och önskar mig en framtid med barn, hus och en man jag kan äta middag med efter jobbet?
Förlåt det kallar inte jag naiv, jag har drömmar som alla andra mina handlar kanske inte om att vinna 100 miljoner på lotto eller en cool bil mm.
Min dröm är att vara lycklig för mig betyder inte pengar, bilar allt. Det gör familjen och är jag naiv för att jag vill ha det så ja okej JAG ÄR NAIV!

Första gången.....

Sitter och lyssnar på radion, musik är något väldigt viktigt i mitt liv! Medans jag nynnar med så kollar jag på världens låååååångsammaste skrivare. Tänkte jag hinner skriva några rader innan den är klar, nästan kanske :)

Helgen tog en bisarr vändning om man kan uttrycka sig så?! Sen hade jag väl fullt upp, men den gick förbaskat långsamt förbi :/
Det var inte förens igår när jag var på väg hem till en sur fastighetskötare som jag märkte att det var vår och solen titta mig rakt in i ögonen, det var första gången på året det spred sig en lite strimmla med värme och gläjde inombords. Jag stod på bron som leder ned från spårvagnsperongen vid vågmästerplatsen. Där mitt på bron blev jag stående och bara njöt, tvär stopp blev det och lite oväntat för alla människor bakom mig som drog en lång suck.
Sen efter någon minut kom jag på fasen jag måste ju skynda mig.
Kom innanför på gården och hör min runda och inte allt för glada fastighetskötare förbanna "systemet". Jag försökte vara trevlig men det hjälpte inte, sen hjälpte det inte att det blivit ett kommunikations fel och jag inte visste att han skulle stå där vid 3. Jag sa som det var att min sambo (f.d pojkvän) flyttat ut i helgen och allt var kaos. Fast det var ingen idé.
Sen var det sopgubbarna, och grannarna som slänger sopor som inte skall stå där ect. ja ni förstår. Sen fråga han om jag jobbade inom vården och jag svarade ja. Sen visade han fingret för mig där han blivit så förbannad och kastat en stol i marken av ilska som var av gott virke som inte gav sig i första taget. Tog ett andra försök och det slog tillbaka och han fläkte upp halv tummen men nagel å allt. Stackarn så då tog syster fram sårsprit och hela förbanndslådan och gav honom råd hur han skulle gå vidare med det.
Han gick från min lägenhet med ett leende och det kändes då bra att man kan glädja någon!

Nä tillbaka till vardagen, snart ska man iväg och träna.

Tatuering

Sakta sakta sjunker det in, det har gått snart 3 veckor sen. Nu vaknar jag ensam, går till jobbet, kommer hem och det är tyst, för att slutligen gå och lägga mig ensam. Ensam i den sängen som vi bytte för att få bättre plats för vi var två, vi sålde min och bestämde för att ha kvar hans säng.
Nu är det bara jag som ligger i den och känner inget större skillnad om den är 1,20 eller 1,10.
Människan är en vanedjur, efter ett tag så lär vi oss att anpassar oss. Och det är de jag gör, det gör inte lika ont längre. Jag kände av det lite igår, han skrev ett mess om att han var tvungen att leta efter ett papper och skulle hem till "oss". När han skrev det ordet tog mitt hjärta ett skutt men jag vet att ordet inte hade någon betydelse. Jag skrev tillbaka och sa att jag blev glad när han skrev oss.
Men det är fortfarande oss svarade han, jag har inte flyttat.....än.
Delvis, han har sin adress och namn på postlådan, sina möbler kvar hos mig för att han inte har fått flytta in i sin lägenhet. Men det är inte oss längre!
Jag svarade inte på det meddelandet.
Vi träffades, åt tillsammans, kolla på TV, sen åkte han.
Som tusen gånger innan så stod jag och bara kolla på dörren, jag hörde trappsteg som försvann längre och längre ned i trapphuset. Tills dörren slog igen, denna gången stod jag inte lika länge och vänta på att han skulle vända tillbaka. Jag satte handen mot dörren och vanligtvis skulle jag börjat gråta. Men det kom inga tårar, det var som allt jag kände fanns fortfarande där precis som för 2 veckor sen när jag inte gjorde något annat än grät.
Men det var som alla känslor domnat bort, som när du gör en tatuering.

Sakta förstod jag vilket håll det bar åt och jag försökte inte göra motstånd. Jag bad honom inte stanna, skicka inget god natt sms. Jag borstade tänderna och gick och la mig för att sova....ensam i hans säng. Är det för att vi vänjer oss eller att våra känslor reagerar som våran hud, dom/den domnar bort.
För två veckor sen hade jag reagerat annorlunda när jag tänkte så här men det är som någon klipp av den tråden som gick från mina känslor till huvudet.

Det kommer aldrig bli detsamma mellan oss, det ligger där även om båda ler och han försöker intala mig att allt kommer blir bra, att allt kommer blir bättre. Jag kan inte tro på honom för jag ser att han inte vet, jag ser att han inte tror på det han säger. Men det sista som överger oss är hoppet!