Då går vi en runda till, det har gått 6 månader nu den 4 September. Först massor av bråk men nu i slutet riktigt "bra"??? Men jag orkar inte med all detta trippande på tå, ingen skall få veta. Frågan är om det är värt det, varför står man inte upp för det man tycker och tänker.Jag känner med hjärtat och följer det mer än jag borde, fattar beslut utifrån vad det säger till mig. Jag är såld på mitt hjärta, jag följer mitt hjärtas minsta viskning och bryr mig inte om alla är emot mig. Jag vill fatta mina beslut även om dom inte alltid är så kloka, jag vill leva mitt liv även om jag kanske väljer fel vägar, för jag vill sitta där i min gungstol om 60 år och inte ångra något för det var mina val, inte ha några funderingar hur det skulle gått om jag kanske inte lyssnade på alla så mycket och levde utifrån min vilja. Jag vill lära mig av MINA egna misstag, för dom är mina och det är så det borde vara mina misstag i mitt liv.
Men varje gång det händer så säger jag nä nu var det sista gången me
n det handlar om en kemi mellan oss som jag inte kan beskriva. Ett magnetfält som är starkare än något annat jag känt, helt ärligt så TROR jag verkligen på att det skulle funka men det är inte meningen att jag ska sträva helt själv för att den andra halvan är, ja vad det nu är den andra halvan är. Jag betyder mycket mer än jag tror och ja han älskar mig men tydligen inte tillräckligt för att stå upp för och vara stolt över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar