Ja måndags beslutade sig barnets fader att kika förbi, det blev lite långvarigare än bara att kika. Det var först prat om barnet och tyvärr kan jag ju inte säga nej till det, även om jag hade lust. Men detta kanske låter gnälligt, det var så mycket skönare när han lät mig vara ifred och faktiskt sa att han inte ville ha något med barnet att göra. Det var inget bråk, inget tjafs. Nu glider han in på ett bananskal när jag snart går in i 6:e månaden och har ändrat sig. För nu har han ALDRIG sagt att han inte vill ha med barnet att göra, även om han slängde det muntligt i mitt ansikte. Skönt att en kille som inte tycker det är så noga att vara med på ultraljudet, känner inte för att vara med på förlossningen bara kommer in med massor av krav. Du får inte döpa barnet i Färgelandas kyrka, det SKA vara i en grekisk ortodox, dom namnen du vill ha går jag inte med på osv. listan blev lång på krav. Bara graviditeten är jobbig, känns som dom första månaderna var ett helvete med klåda, illamående, misstanke om missfall och allt vad det tillhörde. Inte nog med det men allt bråk från hans sida och hot om att ta barnet ifrån mig så har detta varit mycket mindre än roligt! Ibland blir så matt så jag vill bara sätta mig ned och gråta....
Ett tag där trodde jag han fått lite sans och balans, han va faktiskt lite intresserad. Ville känna och lyssna på magen och frågade lite om barnet. Han stannade till dagen efter och gick till jobbet härifrån, men dom få stunderna som han är "normal" varar inte så länge tyvärr, det vet jag ju från förr också. Men ett tag när vi låg där i sängen och pratade kändes allt som förr, nu med allt bråk igen känns allt som vanligt. Så nu är vi tillbaka till att vara oense om allt och tillbaka till hot mm.
Vad ska man säga? "Vad är en bal på slottet....."
Visa tänker på andra, andra tänker på sig själva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar